Skip to content

Elefant i en porslinsaffär

2008 Dec 17
tags:

Så kände jag mig på anställningsintervjun idag.

Allt började med att ta mig en massa mil väldigt tidigt på morgonen. Den biten gick förvånansvärt bra! Jag kom iväg i tid, jag var på busshållplatsen några minuter innan bussen skulle gå, jag hann med rätt tåg och hittade rätt tunnelbana. Kontoret som jag skulle till hittade jag till direkt, gick inte vilse det minsta. Jag hade planerat in tid för vilse-virrande så jag hann istället gå till ett närliggande kafé och varva ner. So far so good! Jag var mycket stolt över mig själv!

Sen började kaoset. Jag kom till kontoret och dess väldigt stajlade mottagar-rum. Jag kom som sagt lite tidigt så jag satte mig i en av deras fåtöljer och började se mig omkring. Stoooort misstag! Alla möbler stod på exakta platser. Lamporna på exakt samma avstånd från borden och exakt över samma punkt på varje bord. Äpplena i fruktskålen låg exakt placerade i en pyramidform. Visst, skylten sa ”Varsågod” men formen sa ”Rör absolut inte”. Kylskåpet hade glasdörr och flaskor och burkar stod i exakta rader. När jag skriver exakta rader så menar jag verkligen exakta. Allt såg utmätt och precist planerat ut, in i minsta detalj. (Om någon minns ”Sova med fienden” med Julia Roberts och den exakta ordningen i skåpen förstår ni kanske mer vad jag menar.)

Det var möbler och grejer det. Sen började jag kolla in personalen. Jag har alltid trott att det i storstäder finns mer utrymme för egen stil, för unikum – för variation. Men inte på det här kontoret.

Männen som jobbade där gick antagligen till samma frisör, handlade slipover, skjorta & slips i samma affär. Det som skiljde männen åt var i stort sett olika stora klockor. Alla hade stora klockor, men de var olika stora åtminstone…

Kvinnorna bar alla svart knälång kjol, vit blus och svart kavaj. Jag såg inte en enda brunett, alla var blonda – fast tack och lov i olika nyanser – och alla hade långt hår. Det som skiljde kvinnorna åt var att en del  hade scarves runt halsen och en del inte.

Där satt jag då i ett perfekt planerat rum omringad av perfekt planerade människor i en värld där allt och alla såg likadana ut. Jag försökte se min roll i detta företag och hur jag – en yvig cirkeltänkare med adhd – skulle passa in där. Jag insåg snabbt att min roll helt enkelt inte fanns där. Intervjun startade strax efter att jag insett detta.

Intervjun gick åt pipsvängen, om jag får säga det själv. Jag var så inne i min negativa ”jag passar inte in”-tankesnurra att jag glömde fokusera på att göra bra ifrån mig på interjvun. Jag brukar kunna ha en ganska bra struktur och ordning i det jag svarar och väljer försiktigt vad jag berättar om mitt förflutna på en anställningsintervju. Idag gick munnen på mig i ett och groda efter groda hoppade ur den.

Dessutom satt jag samtidigt och tänkte på att kvinnan som intervjuade mig såg precis likadan ut som de jag sett när jag satt i mottagningsrummet och väntade. Jag funderade på vad som får människor att vilja vara kopior av andra. Vad som får människor att tycka det är trevligt att buntas ihop och vara en i mängden. Då slår det mig att det är det där jag fajtas med varje dag. Jag vill ju vara som alla andra rätt ofta, jag vill verka mer normal och vara en i mängden, en som smälter in! Sånt här är inte bra att fundera på samtidigt som jag är på intervju…

Jag försöker mentalt återgå till intervjun. Det gick inte. Tankarna vandrade runt över hela världen medan jag satt i den där stolen. När intervjun var klar såg jag missnöjdheten i den andra kvinnans ögon. Jag var en besvikelse. Jag levde inte upp till mitt CV och mitt ansökningsbrev. Jag hatar när det händer.

I det här fallet gör det inte så där jättemycket, eftersom jag ändå inte vill jobba där. Eller vill är fel, det är klart att jag vill, men jag kan inte. Jag kommer må mentalt dåligt av att vara där. Jag kommer vilja passa in i en stöpt form som jag inte är stöpt i. Jag kommer anpassa bort mig själv så som jag gjort förr. Slutligen kommer jag krascha, hata mig själv och önska att jag aldrig börjat där.

Så, för den här gången gör det inte så mycket att jag var en besvikelse (jo, det gör det, men jag försöker intala mig annorlunda). Men jag måste verkligen skärpa mig till nästa gång!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: