Helg-problematik

Julhelgen ska firas med mannens familj. Så långt är allt glasklart.

Sen kommer nyår. ”Borde” åka till mamma. ”Borde” åka till hemstaden  för att hämta en möbel jag ärvt och som jag verkligen vill ha. ”Borde” hälsa på pappa som inte mår bra. Dessa tre grejer är på samma ställe i Sverige så det är logiskt sett glasklart att jag/vi ska åka. Ändå känns allt fel. Jag vill inte. Det kostar för mycket. Det sliter för mycket på själen och på bilen och på mannen.

Det stör mig att jag inte kan räta ut mina egna krokiga vägar när jag är så bra på att reda ut andras. Varför är det så svårt att reda upp hur jag vill och ska göra? Jag vill ha möbeln, jag vill umgås med mamma och pappa, men jag vill inte åka. Jag vet inte vad problemet är faktiskt. Kan inte sätta fingret på vad det är som gör att det känns motigt. Jag vill gärna skylla på ekonomin, men jag tror det är något helt annat. Jag känner mig inte välkommen när jag åker ner. Det känns mer som att jag ställer till besvär för det mesta. När jag inte är där känner jag mig inte saknad heller.

Jag försöker se min egen del i det hela, försöker även se det som ett naturligt händelseförlopp – jag bor ändå 50 mil bort nu. Men allt blir bara snurrigt i huvudet och jag får inte rätsida på något alls. Är det så illa ställt att man aldrig lyckas få distans till sin ursprungsfamilj? Ska det alltid kännas så här förvirrat, sårat och hopplöst?