Det gnager i själen

Vissa dagar känns världen lite mer grå, livet lite mer långtråkigt och ens problem lite mer problematiska än vanligt. Idag har jag en trött, sliten och ledsen synvinkel på livet. Jag gillar inte dom här dagarna. När jag är ledsen utan egentlig anledning blir jag frustrerad och vill bara att dagen ska ta slut.

Eftersom jag är som jag är har jag gnällt om att jag är trött och hängig idag och mannen konstaterade att han faktiskt aldrig hört mig säga att jag vaknat upp full av energi och vill göra massor av saker. Bestört sa jag att det har jag visst sagt, att nu var han minsann orättvis! Mannen tittade snällt på mig och frågade: När då, har du något exempel? Det hade jag inte, för jag har nog aldrig sagt det. Men till mannen sa jag att jag ofta vaknar pigg och glad i veckorna men då har han redan åkt till jobbet så då kan jag ju inte säga det till honom.

Kanske är tröttheten inte på riktigt? Kanske är det bara något jag vant mig vid att känna och säga?  Eller så blir jag tröttare och tröttare för varje gång jag säger att jag är trött, att jag påminner mig själv om att den känslan finns? Om jag varje dag säger till mig själv och andra att jag är pigg och att jag har massor av energi kanske jag börjar bli pigg istället? Samtidigt vet jag att trötthet är ett symtom som många adhd-människor dras med. Kanske är det så ändå, att jag är trött väldigt ofta…

Jaja, imorgon är en ny dag med nya möjligheter och kanske vaknar jag pigg imorgon med massor av energi till att ta tag i mitt liv, mitt hem och min framtid. Man vet ju aldrig!