Alkohol och jag
Nyss satt jag och läste på VilketDravel om hennes erfarenheter av psykiatrin och hur läkare och andra reagerat på hennes alkoholvanor. Jag kom då att tänka på mina egna erfarenheter med alkoholen och mitt promiskuösa leverne. Jag såg det aldrig som något självdestruktivt, utan som ett kul liv där det ”liksom bara hände”. Festandet var min hobby precis som andra sjöng i kör, pysslade med datorer eller bilar.
Jag råkade aldrig ut för något hemskt på mina fester utan hade bara kul och hängde med folk. Hur kan det uppfattas som negativt och farligt? Det kunde jag verkligen inte förstår förut. Jag ansåg då och än idag att man inte ska måla inte fan på väggen förrän han väl är där.
Att jag nu valt att sluta festa har inte att göra med att jag ser mitt drickande som självdestruktivt i sig. Det har mer att göra med att jag vill testa ett nytt livsmönster. Från början var festerna och alkoholen en krydda i tillvaron för mig. Så småningom blev det ett krav från omgivningen att jag alltid skulle med på fester, att jag alltid skulle ha festar-storys att berätta på måndagmorgonen och att försöka hänga med på fester utan att dricka var verkligen inte populärt hos de andra som drack, det var enklare att helt enkelt inte följa med ut. Dessutom fick jag med tiden en vana att göra mycket pantade beslut under alkoholpåverkan. Så var det inte i början, när jag var ung, inte riktigt i samma utsträckning och inte med lika ödesdigra resultat i alla fall. Men nånstans på vägen tog min galna adhdhjärna helt över mig när jag var full och då går det ju som det går.
Jag har sabbat många förhållanden och vänskaper genom min fulla adhdhjärna, ska jag erkänna. Många av mina fylle-infall var i och för sig roliga, jag tror det var därför jag uppskattades på fester, men inte alla. En del val var direkt skadliga och andra indirekt. Någonstans på vägen såg jag mig genom andras ögon och det jag såg var inte en vacker syn. Det finns nog bara ett ord att beskriva det på: FYLLEKAJA.
Jag är inte nykterist – det vill jag verkligen poängtera – och jag har inte valt bort alkoholen av någon idealistisk ny livssyn eller på grund av att jag skulle ha nya principer. Det enda jag vet är att jag inte mår bra av fyllan nu. Därför tar jag det lugnt med alkohol – just nu.
Idag dricker jag nästan bara i goda vänners lag. Med STARK betoning på GODA VÄNNER. Jag följer inte med på klassfester, jobbfester, allmänna fester utan dricker på mer intima tillställningar där jag känner mig trygg, med människor jag vet tar hand om mig om jag skulle spåra ur eller bli för onykter.
Jag förstår att jag anses vara tråkig av många och det har varit det svåraste för mig att hantera. Att vara ”den tråkiga”. Men så är det nu. Jag är ”den tråkiga” så länge jag känner att det är vad jag behöver. Jag har redan haft mitt roliga och så här i efterhand kan jag faktiskt ärligt säga: Så himla ROLIGT var det inte.
Annorlunda 
Måste instämma i sista kommentaren: ”så roligt var det faktiskt inte”
Tack för din kommentar!
Vilket stort steg du tagit nu. GRATTIS”!. Man ser det inte när man är mitt i det, det måste ske något som riktigt får en att se vad man håller på med.
Och du… ÄR du verkligen så tråkig då? Tänk på var det kommer ifrån, det är ANDRA som tycker du är tråkig, för att du har tagit ansvar för ditt liv och jobbar på en förändring.
Sånt kan va farligt vet du väl. Jag tror inte du är ett dugg tråkig, det är i så fall andra som är tråkiga som inte verkar kunna ha roligt utan dig, vad säger det om dom???
Jag hejar på dig, du är på rätt väg, och du vet nog själv att du egentligen har roligare nu, när du vet vad du håller på med och slipper hamna i trubbel pga att du ska behaga andra 😉
Låt dom fortsätta sitt liv, så ska du se att dom snart kommer krypande, när dom ser hur bra du mår, och hur lycklig du är över att vara så föbannat TRÅÅKIG 😉
Jag måset säga att din kommentar var helt underbar, ADHD har kommit till för att vi ska avslöja andras sketna lögner, hahaaa, klockrent. Vilken jädra tur att vi finns, så vi kan hålla ordning på världen 😉
Jag säger det jag ser, det jag läser av, och det är väl smärtsamt kan jag tänka att behöva erkänna för mig nu, att jag hade nog rätt 😉
majsan67: Jo, så är det ju, att det är andras uppfattning att jag är tråkig. Jag sitter inte hemma och känner mig tråkig. Jag mår bra och saknar inte festandet alls.
Det jag dock tycker är jobbigt är att anses vara tråkig. Klasskamraterna pratar tex mindre med mig, för de tror att vi inte har något gemensamt bara för att jag inte super skallen i bitar flera ggr i veckan, man tappar en stor del av sin sociala sfär av att säga nej till fester.
På djupet gör det mig inte så mycket för jag har idag insett värdet av ett fåtal nära vänner istället för 1000 vänner som inte ställer upp när jag behöver dom. Men ändå, vanan att mäta sin popularitet i antal kontakter i telefonboken finns kvar… Vanan är så svår att bryta fast man är medveten om att tankemönstret är fel.
Jag vet inte riktigt om jag får fram det jag vill, men vanan av att vara poppis och eftertraktad – om än av helt fel anledningar, sitter djupare än jag trodde. Festandet (supandet) saknar jag nästan aldrig, men delen att vara ”med”, att vara ”inne” saknar jag lite oftare – trots att jag minns att jag tyckte det var jobbigt att vara den personen också.
Äsch, kanske handlar det bara om att man både vill äta kakan och ha den kvar… 😉
jag är inte heller nykterist. men jag dricker mig inte till minneslyckor. och jag festar eller dricker inte så ofta. jag räknar väl inte om jag dricker ett eller två glas vin som att ”festa” eller ”dricka till”, heller.
men jag har det bättre nu. skall skriva ut ngn gång, om alkoholen och jag. för jag har hittat på mycket tok under påverkan.
Underbar kommentar på slutet! Håller med AtDeHyDi. “så roligt var det faktiskt inte” Nej, verkligen inte. När jag slutade dricka så sörjde nog en del iaf, men endast de som själv drack tvångsmässigt och inte hade kontroll över sitt drickande. De blev ju utan en dryckespolare, och förlorade ngn att gömma sitt eget missbruk bakom. De som tyckte det var helt underbart var min familj och de med en sund inställning till alkoholen, de som ville mig väl helt enkelt. Skönt läsa om andra som har dålig erfarenhet av alkoholen, och som vågar stå för det.