Hoppa till innehåll

Lite mer konstruktiva funderingar

2008 Nov 20

Läste ett utdrag ur boken ”Flickor med AD/HD”:

”Flickor med AD/HD är mera behövande än många av sina kamrater. Och de behöver successivt lära sig tekniker för att lugna ned sig och belöna sig själva. I stödet till dessa flickor bör ingå lektioner i självtillit. Ett önskemål kan till exempel vara att få göra läxorna i köket, där moderns närvaro ger automatisk struktur och känslomässigt stöd, även om flickan egentligen inte behöver moderns hjälp för att kunna lösa sina matteproblem.”

Fram till hit tänkte jag att så här såg det faktiskt ut hemma hos oss när jag var liten. MrsM fixade och donade i köket samtidigt som Kosmos och jag gjorde läxorna. Det var lätt att fråga om hjälp när jag körde fast och MrsM försökte alltid förklara på massor olika sätt för att jag skulle förstå. Själv gjorde jag inte läxorna för att förstå i första hand, utan för att bli klar nån gång så jag fick göra andra roligare saker. Men MrsM:s fokus var alltid att jag skulle förstå vad jag läste eller höll på med.

”Hon kan behöva tala om de känslomässiga törnar och blåmärken dagen inneburit, och som förälder har man ett bra tillfälle att hjälpa henne utveckla sin sociala kompetens under dessa samtal på tumanhand, istället för att bara fungera som en reservoar för empati. Om man säger “jag har ett problem” ska det snabbt följas av “och det här är vad jag ska försöka göra åt det.”

Och här förstod jag vad som gått snett. Jag pratade inte om mina känslomässiga törnar eller blåmärken. Redan då hade jag en känsla för att stänga inne sånt som jag anade inte skulle vara till min fördel. Mindre bra sidor var jag övertygad om att ingen ville se, så dom begravde jag. Precis så enkelt och precis så hårt.

Gissar att det utgör gunden för mina svårigheter i nutid att trösta mig själv och att stärka mig själv. Jag har en del att jobba med, jag…

2 kommentarer leave one →
  1. 2008 Nov 21 21:38

    Intressant inlägg, det för mig tillbaka till ungdomsåren. för min del hade det inte spelat någon roll om jag haft kunskap om mitt dilemma då. Familjen hade ändå inte fattat grejen , liksom…

  2. 2008 Nov 22 10:59

    Birgitta: Det är nog ett ganska vanligt fenomen, att familjen antingen inte vill se problemen, eller inte kan anpassa sig efter de problem som finns.

    Hemma hos oss var det dock lite tvärtom, min brorsa var stökig och agressiv så allt fokus låg på honom och att få honom att göra läxor, vara någorlunda väluppfostrad osv. I skuggan av honom verkade jag nog som ett mönster-barn och mönster-elev. Jag klarade mig länge genom att bara inte märkas….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: