Uppåt igen

Eller, njae, uppåt kanske inte, men i alla fall inte lika nere som i början av dagen.

Har varit snäll mot mig själv idag, kände att jag behövde det. Snällhet. Så jag har bara varit slö… Jätteskönt!

Det är såna här dagar som jag inser att jag inte är redo för en liten Annorlunda-kotte ännu. Då skulle jag inte kunna vara ”snäll” mot mig själv. Inte låta mig själv vila, för någon annan är beroende av mig hela tiden. Det inger ändå en viss behaglig känsla att inse det, för då gör det inte lika mycket, i min värld, att åren går och att kotten inte kommer. Kanske jag är en av de få som inte är skapt för att ha barn.

Jag har spenderat superduperlång tid i telefonsamtal med en god vän, Lundis, som är en av de klokaste jag känner. Hon har gett mig nya perspektiv på saker och ting och skulden jag kände så tungt tidigare i dag känns betyligt lättare nu. Lundis dömer mig aldrig, hon känner mig väl och formulerar sig på ett sätt som jag kan ta till mig. Hon säger saker på ett sånt där underbart sätt som får mig att känna mig accepterad och omtyckt. Till och med en smula normal.

Normal, ja. Jag störs verkligen av att jag har hakat upp mig så på det ordet. Jag vill strunta i vad som är normalt eller inte, jag vill bara få vara jag. Det stör mig att jag har så fullt upp med att gissa vad andra ska tycka om mig och att jag därför missar så mycket viktigare saker.

Hur som haver – jag mår bättre och jag ska försöka sluta rädda andra och börja rädda mig själv och få ett bra liv! 🙂