Besvikelse svider

Nu minns jag plötsligt varför jag levde mitt liv ”safe” så himla länge. Jag satte inte upp några mål, jag strävade inte efter saker och drömmar var bara till för idioter. Jag rökte, festade och halkade runt på bananskal i hur många år som helst.

Sen för några år sen kom jag på att jag skulle bli nånting, att jag skulle göra något vettigt med mitt liv. Jag tyckte jag blev för gammal för att bara lulla runt och ha kul. I samma veva började jag dejta lite mer seriösa killar istället för dom jepparna jag hängde med innan. Alla ambitiösa människor jag lärde känna sa att jag hade ”så mycket potential”, ”att jag kunde bli vad jag ville” och att ”allt jag behövde göra var att bestämma mig för vad”! När det var fler än en som sa det tänkte jag att ja, så är det nog. Jag KAN!

Men idag minns jag. Jag har inte alls potential, jag kan inte alls bli vad jag vill och det krävs en jävla massa mer av mig än att bara bestämma mig.

Jag har gråtit sen jag kom hem från tentan. Inte för att jag nödvändigtvis inte klarade den, det kan jag mycket väl ha gjort, men för att jag inte längre se vad det var som skulle vara så bra med utbildning. Jag ser inte längre att det är värt den svidande känsla av alla misslyckanden som skolgången trots allt bär med sig.

Ändå, någon stans där långt inne, VET jag att jag KAN! Det är inte det jag tvivlar på. Det är orken som tryter. Jag ser inte hur jag, mentalt, ska orka med fler tentor, framförallt fler misslyckade tentor.

Någonstans går gränsen för hur många bevikelser jag klarar av att skaka av mig och gå vidare ifrån.