Hoppa till innehåll

Barndom

2008 Okt 30
tags: ,

Jag försöker tänka tillbaka till hur jag var som barn. Hur jag var i skolan, hur jag var hemma, hur allt var… Det är svårt märker jag, att minnas. Inget är skrivet i sten och alla mina minnen blandas ihop. Om jag väl minns något lite mer börjar jag genast undra om det är sant eller om det bara är mitt intryck av vad som hände.

Ibland frågar jag MrsM hur jag var som barn och det hon minns är att jag pratade mycket, var glad men envis. Detta stämmer dåligt med hur jag själv minns att jag var, eller åtminstone hur jag kände mig. Jag var orolig, lite ångestbenägen nästan, osäker, avundsjuk, osjälvständig… Men det jag sände ut, det jag uppfattades som, var alltså ”glad”.

Jag minns att MrsM ofta var på mig i skolåldern (fr 10 år och uppåt) om att jag tittade för mycket på TV och att jag var lat. Det brukade såra rätt hårt, fast jag visade inget så klart. Jag har aldrig varit bekväm med att visa vad jag känner och de få gånger jag inte klarat att hålla tillbaka mina känslor och visat dom genom att gråta eller bli sur och arg har andra pikat och hånat mig för det. Det gjorde mig bara mer säker på att det var rätt att dölja vad som pågick på insidan.

Jag sörjer ibland att MrsM inte minns så mycket av mitt liv som barn. Att hon inte har några nyanser på beskrivandet av hur jag var. ”Du var glad men envis” känns som något man beskriver grannungen med. Inte sin egen dotter. Eller?

Jag ville vara mina föräldrars stolthet som barn. Det är vad jag minns. Jag ville inte vara till besvär, jag ville visa att jag var pålitlig, att jag var väluppfostrad, att jag var lydig och till lags. Detta verkar jag ha lyckats så förträffligt med att jag inte ens märktes i vårt hem: Vår dotter är bra, hon sköter sig alltid, henne behöver vi inte lägga tid och energi på, hon är ”så glad, men envis”.

Men vad sjutton, jag har 100 lager till för er att upptäcka!!! Tänkte ni aldrig på att ta reda på dom? Minns ni vad min favoritfärg var, vad min största rädsla var, vilken min första besvikelse var?

Det verkar vara som så att jag fortfarande fungerar likadant. Jag ger intryck utåt att vara glad och välanpassad. Men det är jag fan inte. Trasig är jag. Överallt. Men ingen ser. För ingen vill se. Eller orkar se.

Jag blir så less….

2 kommentarer leave one →
  1. 2008 Okt 31 13:15

    Jag känner igen mig.. det är svårt för mig med att minnas min barndom. När jag ser tillbaka på den så känns det som att jag pratar om en annan liten flicka; som att jag tittar på utifrån liksom. Jag minns händelser, men väldigt få känslor.

    När utredningen för mitt psyke pågick och de började misstänka ADHD eller ADD så fick de av mig numret till min skolfröken (klass 1 till 6) och hon kom ihåg mig som ”alltid glad, och lite äldre än sin ålder”… för mig en rätt konstig beskrivning av en flicka som var mobbad alla dessa år..

    Men samtidigt tänker jag att allas minne är kanske lika dåliga som mitt…

    Kanske är det så att din mamma minns mer men att det är djupt begravet i hennes minne? Att hon inte har de minnena ‘tillgängliga’ så att säga… Förstår du hur jag menar? Jag tror att det är väldigt svårt för oss (vi som var barnen i frågan) att erkänna, minnas, komma ihåg hur det verkligen kändes.. men på sätt och vis tror jag att det nog är ännu svårare för våra föräldrar.. Jag vet ju inte hur eran barn-föräldra-relation är och var, men jag tänker så att det måste vara fruktansvärt svårt för en förälder att inse (fullt ut!) att ens barn mår dåligt.. och då är det kanske en form av ”överlevnadsinstinkt” som ‘kickade in’ dör henne?

    Förlåt att jag bubblade på så mycket i min kommentar, men jag har lite svårt att komma fram till poängen…
    Men jag känner igen dina ord på slutet av inlägget med:
    ”Jag ger intryck utåt att vara glad och välanpassad. Men det är jag fan inte. Trasig är jag.”

    Kram!

  2. 2008 Nov 01 19:11

    Det här är rätt spännande, att du säger att du minns händelser men få känslor. För mig är det precis tvärt om! Jag minns känslor i första hand, när jag tänker tillbaka på saker som hänt när jag var barn så kommer känslorna och väller över mig totalt!

    Att du bubblar på i kommentarer är inget du behöver be om ursäkt för, det är ju det jag gillar! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: