Hoppa till innehåll

När depressionen kom

2008 Okt 27

Jag roade mig med att skriva dikter förr. Eller roade… Inte rätt ord för något man gör för att komma tillrätta med känslor som oro, förvirring, ja till och med ångest emellanåt. Hur eller hur, jag hade glömt att jag skrev sånt förut. Så längesen är det alltså sen jag sist skrev ner något som kunde liknas vid diktande.  Satte mig idag och kollade igenom mina gamla alster och insåg att senast jag skrev något var 2005. Men så hittade jag en dikt i en pärm. Den handlar inte om det som dom andra dikterna handlade om. Så den är antagligen något nyare. Kanske från början av 2007, men jag är inte säker, den kan vara äldre.

Men ändå… 2005. Det är ändå rätt länge sen. Mycket har hänt i mitt liv sen 2005. Jag dök ner i en svår depression då och den höll i sig bra länge. Minns att jag inte fick något gjort, att jag fick snabba mig på att klä mig tills min sambo skulle komma hem kl 17.00. Han hade hunnit jobba en hel dag innan jag ens lyckades komma ur pyjamasen. Det var min enda piska – att fixa mig så att min sambo (nuvarande man) skulle slippa sig mig i mitt allra värsta tillstånd. Det var det enda som jag på något sätt lyckades prioritera och sätta ett visst värde på. Allt annat var totalt meningslöst för mig. Tack och lov att depression inte är ett kroniskt tillstånd.

Jag minns att jag läste och skrev mycket på ett forum då, utbrändhetshjälpen, tror jag det hette. Det var på nätet jag levde då. Jag var inte utbränd, så jag kände mig först som en inkräktare, men där var det ok att vara ledsen, besviken, missnöjd och allmänt livstrött. I mina mörkaste stunder, när inte ens psykiatrin ville ta i mig fast jag ringde och bönade och bad (jag som aldrig bönar och ber), hjälpte främlingar på nätet mig. Och av någon anledning var det just bara främlingar som jag tillät hjälpa mig. Jag bad inte om hjälp från vänner eller familj, jag ville inte att dom skulle veta hur långt ner jag var (för det skulle jag säkert få äta upp vid något annat tillfälle, misstänksam har jag alltid varit).

Hmmmm, vart vill jag komma med det här då? Bra fråga. Jag vet inte. Det bara slog mig hur dåligt jag faktiskt mått och hur mycket bättre jag mår nu, i jämförelse. Typ – ”jag är ganska bra jag, jag kan ta hand om mig själv, faktiskt”. Sitter här och är lite småstolt till och med! 🙂

One Comment leave one →
  1. 2008 Nov 03 18:39

    Spännande med gamla dikter! Jag har bara skrivit ett par i mitt liv, däremot har jag skrivit små betraktelser eller vad det nu heter. Jag har också depressioner i botten, men just nu är det bra, tack och lov. Ibland kan det vara skönt att vara sparsam med att berätta för sina närmaste, då får en liksom vara ifred med sitt och ingen som kräver förbättring och framsteg. Och att visa sig liten kräver också att en går nära, och det går inte alltid, helst om man inte är säker på hur det landar, och så vågar en inte alltid.

    Min starka och dominanta syrra har varit en av de bästa att prata med när det har varit jobbigt, och vi har haft lite svårt för att dra jämt ibland. Hon varken fördömde eller krävde nåt, och det lugnade mig mkt. Nu behöver det inte vara så för dig, men jag är så snabb på att associera till mig själv 🙂

    Ha en trevlig kväll!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: