Livet, å dé

Något hände med mig under livets framfart. Något förändrade mig och mina prioriteringar.

Jag växte upp som en duktig flicka fast i dess positiva bemärkelse. Jag ställde höga krav på mig själv, ville alltid andras väl och såg andras välmående som mer viktigt än mitt eget. Jag hade väldigt få ”måsten” utan gjorde bara utan att tänka efter varför. Prio låg på nära och kära, familj och hem. Årets höjdpunkt var julen då jag städade, fixade, pyntade, bakade, fixade eget julgodis och äggtoddy. Samtidigt jobbade jag heltid, bodde ute i skogen i ett stort hus med stor tomt och en massa djur. Jag levde min dröm, men med fel människa att dela allt med. När förhållandet sprack, sprack även min tro på det ”goda livet”.

Detta är flera år sen nu och jag har börjat på en ny väg. Jag har hittat människan som jag vill dela allt med och bli gammal med, men trots det är jag inte riktigt där jag vill vara.

Min omtanke om andra finns inte längre och jag har mig själv och mitt eget välbefinnande i fokus mestadels, mest för att jag på vägen lärt mig att ingen annan verkar har just mitt välbefinnande i fokus (Bittervarning1).

Jag har helt plötsligt väldigt många måsten, vilket mest påminner mig om hur synd jag tycker att det är om mig själv nu för tiden – jag MÅSTE diska, jag MÅSTE plugga, jag MÅSTE jobba, jag MÅSTE vara social – stackars mig (Bittervarning2).

Det jag saknar mest är nog julglädjen. Det slog mig idag när jag gick i en butik som tagit fram julpyntet. Sånt gick jag igång på förr och varje år köpte jag tonvis med nya helt onödiga julpynt ”för just den där girlangen har jag ju faktiskt inte…” Nu, not so much. Nu sa jag bara ”Herregud, vad jobbigt, måste dom ta fram julpyntet så himla tidigt!” (Bittervarning3)

Behöver jag säga att jag de senaste åren inte alls syltat, bakat, förberett, fixat ljusstakar osv. Jo, lite, visst, men inte alls på samma sätt som förr och definitivt inte med samma glädje. Shit, det är ju nu! när jag hittat mannen i mitt liv som livet ska te sig fulländat, när jag ska vara på topp och lycklig och med lätta steg vara på språng framåt. Inte sur, orkeslös och bitter…

En rädsla väcks att mina golden years är över och att min underbara livskamrat får slafset som blev kvar efter att jag har fajtats med för många hinder, tappat tron på mänskligheten och målat in mig själv i ett litet äckligt, tråkigt, dammigt hörn.

Jag vill inte vara här i mitt äckliga lilla hörn!