Hoppa till innehåll

Så vad gör jag nu…?

2008 Okt 22

Som jag nämde i nåt tidigare inlägg har jag ingen kontakt med Psykfarbrorn längre, vilket är lite  konstigt. Fick ingen som helst förberedelse inför avslutet utan helt plötsligt (efter semestrarna) fick jag inga fler tider. När jag tyckte det var konstigt bad jag honom ringa mig, men det har han ännu inte gjort. Däremot fick jag ett samtal från Psykdoktorn nr 2, hon som skulle ha skött medicineringen som jag tackade nej till. Hon förklarade vänligt och sakligt att min utredning var färdig och eftersom jag inte ville äta medicin fanns inget mer för deras avdelning att göra. Jag hade fått min diagnos och det var endast därför som jag träffat Psykfarbrorn. Nu var han klar med sin del och Psykdoktor nr 2:s insats hade jag ju själv betackat mig. Så nu får jag klara mig själv, tack så mycket.

Denna information fick jag för ett par månader sen och jag var ok med det då. Tyckte själv att jag var rätt klar. Vad skulle jag dit och göra, de tyckte ju ändå aldrig som jag! Men nu, när jag fått lite perspektiv har jag helt plötsligt massor med frågor och funderingar och ingenstans att ta vägen med dom. Typiskt!

För att påminna mig lite om vad jag har fö problem, rent faktamässigt alltså och inte bara mina egna förvrängda uppfattningar, så läste jag lite här:

”Om man har adhd har man svårt att

  • hålla kvar uppmärksamheten
  • kontrollera sina impulser
  • vara lagom aktiv.”

Japp, det har jag. Har dock blivit bättre på det där med impulser. Har jobbat otroligt mycket med att inte försäga mig, att inte skratta för högt och för ofta, att inte bjuda på mer av mig själv än jag är villig att dela ut, osv. Är faktiskt ganska nöjd med den biten. Självklart kan den biten förbättras hela tiden, men jag har betydligt bättre kontroll på mig själv nu än vad jag hade för några år sen. Sen tillkommer vissa bieffekter som tex en osäkerhet i sociala sammanhang eftersom jag vet att jag kan vara ”till besvär” i dom situationerna. Men, men – inget gott som inte för något ont med sig. 😛

”Många har också andra symtom, som

  • problem med motoriken
  • sen tal- och språkutveckling
  • problem med att tolka sinnesintryck
  • hetsigt humör och trots
  • psykiska problem som ångest, stark oro eller depression.”

Jag har faktiskt inte haft något problem med motoriken. Detta påstående innebär i och för sig att man måste veta vad som menas med ordet problem. Jag kanske har haft problem med motoriken i förhållande till andra människor, men jag har inte själv känt av att jag skulle ha haft problem med den biten. Minns plötsligt att jag nog ansågs vara lite senare än normalt med att lära mig gå som bebis, men i övrigt – svar nej.

Sen tal och språkutveckling? Jo, det var nog något sådan mina föräldrar sa om mig som bebis. Men å andra sidan tyckte dom att jag tagit igen det med att prata så förbaskat mycket då jag väl lärt mig prata. Aldrig tyst hemma kan jag säga. Munnen går i ett och i ett. Verbal är mitt mellannamn. 😉

Problem att tolka sinnesuttryck – svar nej. Jag tolkar dom för bra. Jag känner av folks sinnesstämningar innan dom själva ens hunnit tänka dom. Detta grundar sig i en pappa och bror som har gått från glad och tillfreds till orolig och totalt rosenrasande på  en halv sekund. Jag lärde mig tidigt att tippa på tå, känna av stämningar och undvika konflikter i samspelet med dom där två personerna…

Hetsigt humör och trots? Mer trots än hetsigt humör faktiskt. Fråga min man, vet ja! Men han älskar mig ändå, tack och lov. Vi får väl se hur länge det varar…! 😀 Ett hetsigt humör kan uppkomma, men trotsigheten finns alltid. Kärringen mot strömmen har ni här.

Psykiska problem som ångest, stark oro eller depression? Svar ja och nej. Jag har känt av alla tre typerna, men just nu är jag fri från både depression och ångest. Den starka oron kommer dock och hälsar på mig ibland. Då slår hjärtat hårt och jag mår illa, så orolig blir jag. Kan utlösas av allt från en tenta som jag inte har koll på till att lönen inte ska räcka till alla räkningar. Mest världsliga ting, tack och lov! Oroar mig inte så mycket för döden eller andras eventuella olyckor, det är skönt!

Hmmm, ja….. Joo…… Jag är nog adhd:are, jag. Fortfarande….

One Comment leave one →

Trackbacks

  1. Djungel « Annorlunda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: