O-o-oooh!

Idag har jag haft en sån där jättevirrig dag med massa mysko händelser som jag inte ens orkade bli arg på för jag var så trött.

Vaknade av att klockan ringde och satte den på snooze så många ggr att jag tappade räkningen till slut. Efter mycket suck och stön kom jag slutligen upp ur sängen och hade väl en timme på mig innan jag skulle iväg till skolan.  Eftersom jag känner mig själv så har jag börjat ta med snoozetiden i min beräknade ”vad-jag-behöver-för-att-bli-färdig-för-skolan”-tid. Hehe, det känns alltid bra när man börjar överlista sig själv 😉

När jag sen skulle iväg till bussen, som jag alltid går till lite för sent för att kunna gå i ett behagligt tempo, kom jag på att jag glömt mobilen så det blev till att vända tillbaka. Gjorde ett nytt försök att gå till bussen och halvvägs framme kom jag på att jag glömt böckerna så det var bara att rusa tillbaka hemåt igen. Tredje gången gillt tänkte jag och började åter gå mot bussen och kom då på att jag glömt pennor. ”Vad fasiken är det för fel på mig idag!” tänkte jag trött och funderade snabbt på om jag överhuvudtaget hade haft något alls i väskan första ggn jag försökte gå hemifrån. Pennorna bestämde jag mig för att skippa, pennor kunde jag ju låna av någon i skolan…

Tro det eller ej, men jag hann med bussen, vilket blev ett tecken för mig att dagen nog skulle bli en ganska ok dag ändå. Japp, adhd:n gjorde sig påmind, men någon otursdag var det definitivt inte (eftersom jag hann med bussen). Satte mig på en av mina favoritplatser (vanemänniska någon?) och skulle andas ut till lite musik efter springturen. Satte i lurarna i öronen och kände att något inte stod rätt till men fattade inte vad. Aaah, en lur trasig. Började genast fundera på om min övertygelse om otur eller inte varit rätt men orkade inte bli irriterad. Satt där med en fungerande lur och en trasig och det visade sig att jag kan njuta av musik ändå. Hade detta varit för ett par dagar sen hade jag blivit sur och arg, men nu –  inget! Bestämde mig då för att det skulle bli en bra dag – med adhdinslag.

Min slutsats efter idag är att sådan jag varit idag är nog mitt riktiga jag. Sådan är jag när jag är för trött för att engagera mig i att verka normal, för i morse var jag verkligen jättetrött. Lullade runt här hemma i min bubbla och glömde allt som hade med fokus att göra och Stopp-tänk. Bara var fru Annorlunda och inget annat. Kändes ju rätt skönt faktiskt. Att inte göra sig till. Att inte sönderanalysera varje kommande drag eller kommentar… Borde nog se till att vara trött oftare 😉

Har varit så arg och besviken på mitt liv och min diagnos nu ett tag, men idag var allt det där som bortblåst. För första dagen på länge glömde jag förakta mig själv, straffa mig själv, vara hård och piska mig själv. Idag var jag bara jag.

Innan jag började skriva detta inlägg satt jag och försökte ändra design på bloggen för jag är inte riktigt nöjd med den jag har. Den känns helt enkelt inte som jag. Sen hittade jag en som var jag men då var min blogtitel för lång, dumma rss länkar skymde titeln. Allt slutade med att jag återgick till det utseende på bloggen som jag hade från början. Slösat ”massa” tid på onödigt arbete skulle jag tänkt en annan dag, men idag ett snällt konstaterande – jag hade redan den bästa (just nu).

Varför kan jag inte vara så här alla dagar? Så här glad, cool, accepterande och snäll? Vad är jag rädd för ska hända? Min adhd (eller vad det nu är jag har) lär ju knappast förvärras av att jag är reko mot mig själv. Kanske det här kan få bli en början för mig att acceptera mina bokstäver? Min början mot ett snällt själv?