ADHD

Ok, jag ska officiellt erkänna att jag hatar dom 4 bokstäverna.

Jag hatar det faktum att det är mina 4 bokstäver.

Jag är inte alls tacksam för min diagnos, för att jag på så sätt kan unna mig att  känna mig speciell och unik. Om jag ska vara riktigt ärlig sitter jag just nu och försöker komma på hur jag på bästa sätt ska få bort min diagnostisering. Vart vänder jag mig och varför skulle jag över huvud taget gå till en psykolog in the first place?! En psykolog som dessutom snällt diagnostiserade mig och sen slängde mig till vargarna. Njae, inte riktigt, men till vardagen i alla fall. Eftersom jag vill klara mig utan medicinering får jag även klara mig utan annan hjälp med. Det kanske är lika bra, när jag ändå vägrar ta till mig problematiken på djupet.

Det tragikomiska i allt är att jag hela mitt liv tvingats ha en förstående attityd mot dessa bokstäver då en släktning var under the spell. Han var riktigt arrogant, aggressiv och nonchalant och jag har styrt större delen av mitt liv efter honom. Eller snarar efter hans motpol. Om jag gjorde allt tvärtemot hur han gjort borde jag klara mig utmärkt var min plan. Å det funkade riktigt bra. Tills nu.

Sen känner jag mig dum. För att jag inte accepterar dom – bokstäverna. Kanske vore mitt liv enklare om jag gav upp fajten, började äta mediciner och …. nä, där kom avskyn tillbaka. Ingen avsky till människor med ADHD, bara till mig själv med ADHD. Jag är en person som är allt annat än ADHD i min värld.  För mig att ta till mig att att ADHD är en del av mig är som att låta gamla och ruttna frukter bli en del av en fräsch fruktsallad. Det passar inte.

Så man kan väl säga att jag hamnat i en återvändsgränd, för tillfället.