Livet gör ont. Ibland mer än annars och ibland mer ofta än annars.
De senaste åren i mitt liv har varit år med mer smärta än annars. Men det är något jag sällan pratar om. Inte i dom orden. Jag pratar inte om att hela mitt inre är fyllt av sorg över vad som varit, vad som kunde ha varit och vad som skulle kunna ha varit min framtid. Jag nämner inte hur besviken och förvirrad jag känner mig och att mitt livs röda tråd har gått av.
I mångt och mycket har allt jag tidigare identifierat mig med försvunnit. En del har bytts ut mot nya bättre saker jag kan identifiera mig med idag, men många tomma ytor finns kvar att fylla. Några av dessa håligheter har jag mig själv att skylla för men även andra människor och deras beslut har indirekt skapat hål i mitt liv. Jag kan acceptera att jag får ta konsekvenserna av mina egna val och felsteg, men att jag får betala för andras val och felsteg har jag svårare att leva med.
Ibland gör livet ont fast ingen gjort något fel. Det är det värsta. När naturen har sin gång och det gör ont. Hur hanterar jag det? Hur kommer jag vidare efter det? Vad är meningen med livet om det är skapt på så vis att det gör ont? Vad är meningen med att hålla ut, kämpa på, tänka positivt, lita på andra, känna med andra och släppa in andra under min hud – när naturen förr eller senare ska ta mina nära och kära från mig?
Annorlunda 