Hoppa till innehåll

2008.10.06 Eller hur…?!

2008 Okt 19
tags:

Det lät ju bra det där. Att ta tag i mitt liv och återfå kontrollen. Funkade kanonbra i 2 dagar.

Eller egentligen inte.

Efter en dag var jag jättetrött, fick frossa på kvällen och tittade på tv med två täcken, stickad tröja och raggsockor men frös ändå. Det kopplade verkligen inte i mitt huvud att min slutkördhet var ett resultat av min ”jag-tänker-ignorera-att-jag-har-ADHD-och-vara-som-alla-andra”-idé.

Morgonen efter mådde jag rätt hyfsat men kände inte direkt för att gå till jobbet igen. Men det gjorde jag och jag gjorde dessutom toppenresultat! Yes, tänkte jag och var nöjd med mitt nya vinnande tankesätt och trodde på allvar att jag övervunnit min neuropsykologiska åkomma på bara 2 dagar.

Tredje dagen vill jag knappt ens skriva om. Vaknade argare än argast, till och med jävulen skulle verka trevlig i jämförelse med mig, och jag tackade Gud att jag inte skaffat några barn än. Usch vad synd det hade varit om dom barnen om dom hade haft mig som mamma den dagen.  Däremot har jag en mansgris som jag bor med, det var i alla fall det enda han fick veta att han var den där dagen. Jag skällde på honom, hånade honom, retade honom och var så där odräglig som jag lovat mig själv att inte vara mot honom. Allt han gjorde och allt han inte gjorde var fel i mina ögon.

Framåt eftermiddagen kom SKAMMEN och hälsade på i mitt inre. Det var då det slog mig att jag var så slut på grund av att jag kämpat så hårt med att klara allt som andra klarar, som jag vanligtvis inte klarar. Det var då det slog mig att jag egentligen var arg på mig själv och hur mitt liv blivit, och arg på allt som jag önskade att jag orkade göra men denna dag inte klarade av. Mina resurser var ju redan använda de tidigare dagarna.

Jag förtjänar inte min älskling. Han är så snäll och varm och godhjärtad. Han är som jag, men ändå inte alls som jag. Han ställer upp, han  tröstar, han stöttar och älskar. När jag havererar plockar han ihop mig, dessutom med kärlek i rösten och i ansiktet.

Jag är så rädd att han ska förstå att han förtjänar bättre. Att jag är för hårdhudad och han är för snäll. Jag önskar att jag kunde göra för honom det han gör för mig. När han har en dålig dag vill jag vara där och plocka ihop honom. I verkligheten gör jag inte det. Jag blir arg och föraktande mot honom då, och väntar på att han ska lugna ner sig och bli min stöttepelare igen.

Jag är verkligen inte en sympatisk människa.

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: