2008.09.30 Tentanerver…

… borde vara gjorda av stål. Det är inte mina.

Idag är det alltså dags, och mitt utgångsläge är totalt fel. Jag går här och känner mig värdelös och tänker att jag inte alls kommer att sätta denna tenta. Har ont i magen och vill helst bara sätta mig i ett hörn och gråta. Det är inte så att tycker synd om mig själv, för det här är självvalt och jag kan hoppa av skolan när jag vill, jag är bara så otroligt nervös att hela kroppen blir i uppror. Kan inte sitta still, kan inte tänka en hel tanke, kan inte fokusera. Och i detta tillstånd ska jag alltså skriva en tenta och få ett så pass bra resultat att det blir godkänt. Känns inte som de bästa oddsen…

Tiden går jättelångsamt och jag försöker plugga in i det sista, fast jag egentligen vet att det inte fastnar så mycket mer nu. Men ändå – det sista som överger människan är hoppet!

Sådana här dagar undrar jag verkligen om mitt beslut att inte äta medicin är det klokaste valet. Men samtidigt, det är ju inte varje dag jag ska skriva en tenta och sen när jag ska börja jobba behöver jag min ADHD. Det är ju den som gör mig kreativ, som får mig att tänka ”outside the box”, som får mig att se lösningar där andra ser hopplöshet. Utan ADHD är jag kanske ingenting?

Åter igen hamnar jag i min egen ADHDparadox. Jag tror att jag vill vara ”som alla andra”, konformitet är min ständiga strävan. Samtidigt är jag rädd för att jag utan ADHD är just ”som alla andra” – inget speciellt alls, en nobody! Då, uppenbarligen, vill jag inte alls vara som alla andra.

Jaja, jag ska inte vara för hård mot mig själv. Jag har bara vetat om min diagnos i snart ett år. Har hela livet på mig att reda ut hur jag vill att mitt liv ska vara. Myrsteg efter myrsteg…