… är precis så tråkigt som det låter. Jag satt där och verkligen, verkligen, försökte fokusera mina tankar på det föreläsaren sa när jag fick syn på pennan i min hand. Jag började huxflux fundera på hur ont det egentligen skulle göra om jag stack in pennan i ögat. Japp, så uttråkad var jag. Jag bannade självklart mig själv och min inre röst sa åt mig att skärpa till mig och lyssna. Det gick ett tag, en minut kanske, sen började jag fundera på att hacka min hand med pennan… bara så det skulle hända någonting! Det var då statistikern framme vid tavlan drog fram det tunga artelleriet – FORMLER!
Hittade som tur var en likasinnad person i min närhet så vi fortsatte lektionen i en dimma av dåliga skämt och annat onyttigt som inte alls hade med statistik att göra.
Efter detta var det dags för en tripp till körövning – sjunga får mig alltid på gott humör! Nu var det dock första gången för mig i ny kör och jag satt först och kände mig lite dum. Vem går själv på en första körövning (när blev man för gammal för att ta med sig någon på alla ”första-gången-saker”)? Jag borde åtminstone kommit nån minut sent så ingen behövde se hur bortkommen och ensam jag var. Hur eller hur, jag satt där och försökte se ut som om jag alltid suttit där i en bänk och väntat, som att jag visste precis vad jag höll på med, framför allt satt jag och jobbade mycket hårt på att verka NORMAL. Jag tror jag lyckades ganska bra faktiskt.
Mitt i övningen var det dags för paus och det obligatoriska fika-kö-snacket. Jag började prata med en tjej som jag trodde att jag var rätt lik, då vi hade samma klädstil. Hon såg dessutom lika bortkommen ut som jag kände mig så jag öppnade med: ”har du varit med i kören länge?” Hon svarar ja (vilket ju var fel svar i min värld), att hon varit med i kören hur många år som helst, men att hon inte känner så många. Efter att ha lyssnat på henne prata med andra förstår jag varför – mer negativ person får man leta långt efter. Sen var det då det där med ”inte alla getter hemma”. Jag vet att jag inte heller har det, men ändå. Hon var värre.
På vägen hem funderade jag på det där att jag dömmer folk så fort, direkt avgör jag om de är normala eller inte normala. Som om normal skulle vara nåt vettigt mått på personer i min omgivning? Vem sjutton är normal? Sen tänker jag att det kanske är min egen kompensation – eftersom jag inte är normal ”måste” jag umgås med dom som är normala så att andra inte riktigt ser hur inte normal jag är. Rent logiskt borde jag resonera tvärt om, mao bara umgås med folk som är riktigt onormala så alla andra ser hur normal jag faktiskt är. 
Lite som att det är ett absolut nono att lägga sig brevid den snyggaste eller smalaste tjejen på en badplats…
Sen var det förstås den där tanken jag hade att jag helt sonika ska sluta med allt sånt där och bara vara mig själv.
Annorlunda 