Nu har jag inte skrivit på ett tag och det finns egentligen bara en anledning till det. Har haft en riktigt dryg anti-adhd-period. Jag har inte velat kopplas ihop med begreppet, har avslutat min depressionsmedicinering, slutat gå på träffar med likasinnade och även hoppat över ett och annat psykologmöte.
Mår jag bättre? Knappast. Det var dock jätteskönt att låtsas vara normal ett tag. Tills det inte var skönt nå mer. Nu vill jag bara gräva ner mig i sängen, somna och vakna i morgon och att mitt liv bara var en bizarr dröm som inte är verklighet. Inte för att jag på nåt sätt är deprimerad nu, vilket man kan tro när jag slutat käka medicin, utan för att jag hela livet jobbat så hårt för att uppfattas som normal vilket jag aldrig mer kommer att bli. Verkligheten är den att jag är och förblir tjejen som inte har koll, som pratar för högt, skrattar för högt, säger för mycket, inte kan sitta still, som har adhd och vet om det och därav ständigt kommer oroa sig för vad andra tycker och tänker om mig och mitt sätt att vara. Det är min lott i livet: Ständig oro, stress och nojja! Tack för det!
Annorlunda 