Jag söker lycka men finner den sällan.
Kan det vara så att jag oftast redan lever i ett lyckligt tillstånd utan att vara medveten om det?
Är att ”må dåligt” västvärldens enda sätt att komma ihåg och komma i kontakt med våra egna känslor?
Är det kanske västvärldens omedvetna sätt att bli påtagligt medvetna om att vi verkligen är vid liv?
Annorlunda 