Nyss tog de på TV4:as nyheter upp att många skolsjuksköterskor anser att det ska införas åldersgräns för att få köpa energidrycker. Detta för att dessa skolsjuksköterskor upptäckt att många skolungdomar överdoserar dessa drycker.
Ta tag i rätt problem istället är mitt tips.
Som jag ser det är huvudfrågan snarare varför skolungdomar känner att det krävs stora mängder energidrycker för att ta sig igenom en skoldag.
På min tid var det cocacola och godis (alltså socker) som gällde, men fenomenet var detsamma. Skolans upplägg var för tungt och krävde för mycket för att man skulle klara det på sin egen befintliga energinivå. Jag vet att det gick en diskussion då om försäljning av godis skulle förbjudas på skolan men de insåg nog att det inte var så svårt att hitta godis nån annanstans.
Visst, det är ett problem att ungar/ungdomar dricker energidrycker, deras små hjärtan mår säkert inte alls bra av det. Men grejen är att förbjuds energidrycker kommer dessa ungar/ungdomar snabbt på något annat som hjälper dem att få en ”pick-me-up”.
Mitt liv har varit smått kaotiskt den senaste tiden, ja, ända sen i våras skulle jag nog vilja påstå. Tidigare har jag skrivit en hel del om hur stressad jag varit, om hur rädd jag varit för att ramla ner i depression igen och helt enkelt känt att jag inte räcker till!
Den tiden är över verkar det som. 
Jag mår bättre igen, känner mig starkare och mer stabil. Jag ser fram emot saker igen och har nog helt enkelt fått lite perspektiv på tillvaron. Det känns jätteskönt!!
Jag lovar inte att den här känslan kommer finnas kvar så länge, men just idag trivs jag med mitt liv, med min person, med mina familjemedlemmar och ja, faktiskt, så trivs jag till och med med skolan! Det är lättare att trivas med något som utbildning när man slutat intala sig att man inte har vad som krävs… 
Det enda som skulle kunna göra den här helgen bättre än vad den redan är vore om mannen varit här.
Men, men… man kan inte få allt!
och jag är inte förberedd alls och jag mår inte ett dugg dåligt över det. Det är nog första gången det händer.
Mitt inre är lugn som en filbunke för jag vet att jag kommer klara omtentan som bara ligger 10 dagar bort. Jag känner att bitarna börjar falla på plats, jag behöver bara öva lite mer. Alltså går jag dit imorgon och övar. Jag går inte dit för att klara den, utan för att se hur upplägget på tentan ser ut så att jag bättre kan förbereda mig till nästa gång. Det här är inte första gången det här händer. MEN – det är första gången jag inte bannar mig själv för att jag inte har läst.
Jag har gjort annat. Jag har sysslat med vettigare saker, sånt som ger livet värde och mening.
Under tiden jag var hemma i byhålan har jag fått perspektiv. Skola är bara skola. Studier ger mig ångest för att jag låter det ske. Vad är det värsta som kan hända om jag inte klarar studierna? Att jag inte får jobb? Eller att jag ”bara” kan få lågstatusjobb?
För tillfället skrämmer det inte mig. För tillfället skulle det snarare kännas otroligt lyxigt att få gå till ett lågstatusjobb och göra det jag gör bäst – nämligen att jobba. Jag suger på studier!
Det viktigaste i livet finns kvar även om studierna inte går enligt planerna. Det är DET som är det väsentliga. CSN och Studera.nu kan gå och ta sig. Ni kommer inte åt min själ längre…!
Mowhahahahaha!
Idag suger livet mer än lovligt mycket.
Jag har en väldans tajt deadline i skolan som skulle kunna gå att lösa om det inte vore för att min sjuka MrP har en förmåga att behöva mig vid sämsta tänkbara tidpunkt – alltid!
Nu gäller det lägenhetsvisning på en lägenhet som låter väldigt bra förutom att den kan anses ligga i ”fel område” och att inflyttningsdatumet ligger helt fel. Men det är ett handikappanpassat boende med hiss, precis som MrP vill ha det. Gode mannen vill få det överstökat, MrsM vill att MrP ska få den”perfekta lägenheten” (som självklart inte finns) och jag vill inte behöva ta i det här alls…!
Hittills har dagen, då jag borde ha sysslat med skolgrejer för att hinna, mest gått åt till den här lägenhetsgrejen, kolla upp MrP:s färdtjänst, hemtjänst, etc. Ja, och så gråt förstås.
Jag känner mig så himla ensam i det här. Det är inte bara en känsla heller för den delen. MrsM, som alltid varit drivande i den här MrP-problematiken, börjar dra sig bort – med all rätt – hon och MrP är inte gifta och hon ska inte behöva ta i det här. Kosmos jobbar utomlands och kommer inte hem förrän till sommaren. Kvar är jag. Bara jag. Lilla ruttna jag som inte alls vill ta i det här.
Att skjuta sig verkar helt plötsligt rätt lockande, inte bara på grund av idag, utan på grund av allt som samlas på hög som jag själv inte klarar att ta tag i. Eller sömntabletter… Eller fly till västindien utan att meddela någon vart man tog vägen. Kan man fly från sig själv och sitt eget liv?
Just nu känns det som att jag håller på att gå under av den här statistikkursen jag går.
Därför hinner/orkar jag inte blogga så mycket som jag önskar. Jag har inte gått under jorden, bara lite…
Det var länge sen jag orkade engagera mig i att skriva ett seriöst och väl genomtänkt inlägg. Jag kommer dessvärre inte att göra det idag heller.
Men vad jag vill göra är att säga VÄLKOMMEN TILLBAKA till FRKF.
FrkF, jag vill inte tvinga dig till, eller ens tjata på dig, att skriva oftare, det är verkligen inte det. Jag är bara så himla glad att du är tillbaka! Hittills har jag inte hittat någon som formulerar tankar, teorier, missförstånd – u name it – så bra som du. Du har även ett lugn i dina inlägg som smittar av sig. I alla fall till mig.
Jag är bara glad att du finns, att du lever, att du inte lagt av med bloggandet helt.
Det var bara det.
När du pratar med en person som har demens, tro inte att allt ni kommer överens om är på riktigt!
För er andra kan jag berätta att jag skulle umgås med MrP idag. Det är jättesvårt att umgås när man är på två olika orter. Jag tog tåget till honom och han tog tåget till mig.
Briljant!
Jag hatar statistik. Inget nytt. Men idag upptäckte jag att jag även hatar statistik-dator-program. Det är nytt.
För en vecka sen sa jag till kompisar att när man får hålla på med statistik via datorprogram glömmer man att det är tråkig statistik man håller på med.
Jag hade fel. Jättefel!
Statistik är statistik, spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på det. Och jag hatar det…
För tillfället bor jag hemma i min egen stad, i min egen lägenhet, hos min egen man och min egen katt. Jag sover i min egna säng, slöar i min egen soffa, tittar på min egna TV och använder min egen fjärrkontroll. (Vissa skulle påstå att allt detta ”mitt eget” delas med min man, men därom tvistar de lärde…) Följaktligen har jag inte alls någon tid över till bloggande för tillfället, men jag återkommer så snart jag ledsnar…
Ha det gott så länge!
Idag har jag haft en hel 3-rummare för mig själv. Det har varit hur skönt som helst!! Det är min första egentid som jag haft att tillgå på säkert 2-3 veckor! Jag har spenderat dagen med att inte göra någon nytta alls och det har varit gudomligt skönt!
Först en dusch, sen en kopp kaffe, sen film och tv-serier hela dagen förutom paus för middag. Nu är det åter dags för kaffe och sen lite mer tv-serier. Jag njuter i fulla drag att inte behöva ta hänsyn, att kunna bre ut mig över hela soffan och äta när jag vill, inte när andra behöver.
Tänk att så lite gör så mycket… Livet är bra skönt ibland!
