och jag är inte förberedd alls och jag mår inte ett dugg dåligt över det. Det är nog första gången det händer.

Mitt inre är lugn som en filbunke för jag vet att jag kommer klara omtentan som bara ligger 10 dagar bort. Jag känner att bitarna börjar falla på plats, jag behöver bara öva lite mer. Alltså går jag dit imorgon och övar. Jag går inte dit för att klara den, utan för att se hur upplägget på tentan ser ut så att jag bättre kan förbereda mig till nästa gång. Det här är inte första gången det här händer. MEN – det är första gången jag inte bannar mig själv för att jag inte har läst.

Jag har gjort annat. Jag har sysslat med vettigare saker, sånt som ger livet värde och mening.

Under tiden jag var hemma i byhålan har jag fått perspektiv. Skola är bara skola. Studier ger mig ångest för att jag låter det ske. Vad är det värsta som kan hända om jag inte klarar studierna? Att jag inte får jobb? Eller att jag ”bara” kan få lågstatusjobb?

För tillfället skrämmer det inte mig. För tillfället skulle det snarare kännas otroligt lyxigt att få gå till ett lågstatusjobb och göra det jag gör bäst – nämligen att jobba. Jag suger på studier!

Det viktigaste i livet finns kvar även om studierna inte går enligt planerna. Det är DET som är det väsentliga. CSN och Studera.nu kan gå och ta sig. Ni kommer inte åt min själ längre…!

Mowhahahahaha!

Idag suger livet mer än lovligt mycket.

Jag har en väldans tajt deadline i skolan som skulle kunna gå att lösa om det inte vore för att min sjuka pappa har en förmåga att behöva mig vid sämsta tänkbara tidpunkt – alltid!

Nu gäller det lägenhetsvisning på en lägenhet som låter väldigt bra förutom att den kan anses ligga i ”fel område” och att inflyttningsdatumet ligger helt fel. Men det är ett handikappanpassat boende med hiss, precis som pappa vill ha det. Gode mannen vill få det överstökat, mamma vill att pappa ska få den”perfekta lägenheten” (som självklart inte finns) och jag vill inte behöva ta i det här alls…!

Hittills har dagen, då jag borde ha sysslat med skolgrejer för att hinna, mest gått åt till den här lägenhetsgrejen, kolla upp pappas färdtjänst, hemtjänst, etc. Ja, och så gråt förstås.

Jag känner mig så himla ensam i det här. Det är inte bara en känsla heller för den delen. Mamma, som alltid varit drivande i den här pappaproblematiken, börjar dra sig bort – med all rätt – hon och pappa är inte gifta och hon ska inte behöva ta i det här. Brorsan jobbar utomlands och kommer inte hem förrän till sommaren. Kvar är jag. Bara jag. Lilla ruttna jag som inte alls vill ta i det här.

Att skjuta sig verkar helt plötsligt rätt lockande, inte bara på grund av idag, utan på grund av allt som samlas på hög som jag själv inte klarar att ta tag i. Eller sömntabletter… Eller fly till västindien utan att meddela någon vart man tog vägen. Kan man fly från sig själv och sitt eget liv?

Just nu känns det som att jag håller på att gå under av den här statistikkursen jag går.

Därför hinner/orkar jag inte blogga så mycket som jag önskar. Jag har inte gått under jorden, bara lite…

Det var länge sen jag orkade engagera mig i att skriva ett seriöst och väl genomtänkt inlägg. Jag kommer dessvärre inte att göra det idag heller.

Men vad jag vill göra är att säga VÄLKOMMEN TILLBAKA till FRKF.

FrkF, jag vill inte tvinga dig till, eller ens tjata på dig, att skriva oftare, det är verkligen inte det. Jag är bara så himla glad att du är tillbaka! Hittills har jag inte hittat någon som formulerar tankar, teorier, missförstånd – u name it – så bra som du. Du har även ett lugn i dina inlägg som smittar av sig. I alla fall till mig.

Jag är bara glad att du finns, att du lever, att du inte lagt av med bloggandet helt.

Det var bara det.

När du pratar med en person som har demens, tro inte att allt ni kommer överens om är på riktigt!

För er andra kan jag berätta att jag skulle umgås med min pappa idag. Det är jättesvårt att umgås när man är på två olika orter. Jag tog tåget till honom och han tog tåget till mig.

Briljant!

Jag hatar statistik. Inget nytt. Men idag upptäckte jag att jag även hatar statistik-dator-program. Det är nytt.

För en vecka sen sa jag till kompisar att när man får hålla på med statistik via datorprogram glömmer man att det är tråkig statistik man håller på med.

Jag hade fel. Jättefel!

Statistik är statistik, spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på det. Och jag hatar det…

För tillfället bor jag hemma i min egen stad, i min egen lägenhet, hos min egen man och min egen katt. Jag sover i min egna säng, slöar i min egen soffa, tittar på min egna TV och använder min egen fjärrkontroll. (Vissa skulle påstå att allt detta ”mitt eget” delas med min man, men därom tvistar de lärde…) Följaktligen har jag inte alls någon tid över till bloggande för tillfället, men jag återkommer så snart jag ledsnar…

Ha det gott så länge!

Idag har jag haft en hel 3-rummare för mig själv. Det har varit hur skönt som helst!! Det är min första egentid som jag haft att tillgå på säkert 2-3 veckor! Jag har spenderat dagen med att inte göra någon nytta alls och det har varit gudomligt skönt!

Först en dusch, sen en kopp kaffe, sen film och tv-serier hela dagen förutom paus för middag. Nu är det åter dags för kaffe och sen lite mer tv-serier. Jag njuter i fulla drag att inte behöva ta hänsyn, att kunna bre ut mig över hela soffan och äta när jag vill, inte när andra behöver.

Tänk att så lite gör så mycket… Livet är bra skönt ibland!

Några såna har hittat hit nu. På grund av ett av mina  inlägg om svininfluensavaccin.

Sjävklart måste man inte tycka som jag gör, självklart får man skriva sin ståndpunkt i kommentarer hos mig (jag har hittills inte tagit bort en enda) men man kan väl ändå göra det med en respekt för varandra och i någon slags god ton? Jag är för diskussioner och argumentationer men emot pajkastning och sandlådebetéende.

Jag är van vid att mina läsare är snälla och medkännande personer som försöker se det goda i en människa som jag själv. Jag inser nu att jag har varit bortskämd. Om det är ok med resten av världen vill jag gärna fortsätta med det.

Kram till alla Er som förtjänar det. Jag hoppas Ni vet vilka Ni är!

Huruvida Papa Dee och/eller Di Leva är skyldiga till misshandel (eller inte) är exempel på såna saker.