Det var länge sen jag orkade engagera mig i att skriva ett seriöst och väl genomtänkt inlägg. Jag kommer dessvärre inte att göra det idag heller.
Men vad jag vill göra är att säga VÄLKOMMEN TILLBAKA till FRKF.
FrkF, jag vill inte tvinga dig till, eller ens tjata på dig, att skriva oftare, det är verkligen inte det. Jag är bara så himla glad att du är tillbaka! Hittills har jag inte hittat någon som formulerar tankar, teorier, missförstånd – u name it – så bra som du. Du har även ett lugn i dina inlägg som smittar av sig. I alla fall till mig.
Jag är bara glad att du finns, att du lever, att du inte lagt av med bloggandet helt.
Det var bara det. 
När du pratar med en person som har demens, tro inte att allt ni kommer överens om är på riktigt!
För er andra kan jag berätta att jag skulle umgås med min pappa idag. Det är jättesvårt att umgås när man är på två olika orter. Jag tog tåget till honom och han tog tåget till mig.
Briljant!
Jag hatar statistik. Inget nytt. Men idag upptäckte jag att jag även hatar statistik-dator-program. Det är nytt.
För en vecka sen sa jag till kompisar att när man får hålla på med statistik via datorprogram glömmer man att det är tråkig statistik man håller på med.
Jag hade fel. Jättefel!
Statistik är statistik, spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på det. Och jag hatar det…
För tillfället bor jag hemma i min egen stad, i min egen lägenhet, hos min egen man och min egen katt. Jag sover i min egna säng, slöar i min egen soffa, tittar på min egna TV och använder min egen fjärrkontroll. (Vissa skulle påstå att allt detta ”mitt eget” delas med min man, men därom tvistar de lärde…) Följaktligen har jag inte alls någon tid över till bloggande för tillfället, men jag återkommer så snart jag ledsnar…
Ha det gott så länge!
Idag har jag haft en hel 3-rummare för mig själv. Det har varit hur skönt som helst!! Det är min första egentid som jag haft att tillgå på säkert 2-3 veckor! Jag har spenderat dagen med att inte göra någon nytta alls och det har varit gudomligt skönt!
Först en dusch, sen en kopp kaffe, sen film och tv-serier hela dagen förutom paus för middag. Nu är det åter dags för kaffe och sen lite mer tv-serier. Jag njuter i fulla drag att inte behöva ta hänsyn, att kunna bre ut mig över hela soffan och äta när jag vill, inte när andra behöver.
Tänk att så lite gör så mycket… Livet är bra skönt ibland!
Några såna har hittat hit nu. På grund av ett av mina inlägg om svininfluensavaccin.
Sjävklart måste man inte tycka som jag gör, självklart får man skriva sin ståndpunkt i kommentarer hos mig (jag har hittills inte tagit bort en enda) men man kan väl ändå göra det med en respekt för varandra och i någon slags god ton? Jag är för diskussioner och argumentationer men emot pajkastning och sandlådebetéende.
Jag är van vid att mina läsare är snälla och medkännande personer som försöker se det goda i en människa som jag själv. Jag inser nu att jag har varit bortskämd. Om det är ok med resten av världen vill jag gärna fortsätta med det.
Kram till alla Er som förtjänar det. Jag hoppas Ni vet vilka Ni är!
Inatt hade jag en konstig dröm. Jag drömde om läraren från förra delkursen. Jag drömde att jag skulle visa upp hur långt jag kommit med en uppsats inför en drös med olika lärare och han var en av dem. I drömmen såg han att jag var nervös och lite nedstämd så han frågade hur jag mådde, hur jag hade det, hur jag tyckte att det gick med studierna, osv.
Att jag drömmer om lärare är inget nytt för mig, jag har gjort det ända sen lågstadiet. Men när jag vaknar så skrattar jag åt mig själv och tycker att det är ett rätt bisarrt ämne att drömma om. Finns det NÅN annan som drömmer om sina lärare? Jag tror inte det.
När jag var liten drömde jag oftast mardrömmar om mina lärare. Jag drömde att de var elaka, arga eller föraktfulla mot mg, vilket inte hänt mig särskilt ofta i verkligheten. Läraren var ofta huvudpersonen i drömmen. Gissar att det mer har att göra med att man hade väldigt stor respekt för sina lärare när man var barn. Det fanns nog en underliggande rädsla för dem när man var barn, i alla fall hos mig.
När jag blev äldre, efter 15 år, förvandlades mina drömmar till att lärarna blev side-kicks. De var med men bara vid sidan av ett annat scenario. Jag minns en dröm särskilt mycket. I drömmen sprang jag runt naken i min högstadieskola. Det var (i drömmen) inte min mening att inte ha kläder på mig så när jag upptäckte att jag var naken skämdes jag som en hund och gömde mig bakom en massa skåp. Då kom min biologilärare och skällde ut mig för att jag inte hade kläder på mig och att jag bara försökte få uppmärksamhet. Jo, tjena…
I vissa drömmar jag haft om lärare har det självklart handlat om sex, men de tänker jag inte beskriva här… 
Just nu handlar alltså mina lärar-drömmar mer om omtanke, medkänsla och engagemang. Jag gissar att det handlar om att jag är långt ifrån mannen i mitt liv och därför känner mig lite svältfödd på just dessa saker.
När jag var yngre var jag mer hårdhudad på vissa sätt. Att klara mig själv och inte vara beroende av andra var något jag prioriterade högt och när jag träffade mannen hade jag väldigt svårt att låta honom komma innanför mitt skal. De är få förunnat att komma innanför och de som sårar mig det minsta stöter jag snabbt bort, så som kroppen stöter ut stickor och andra främmande föremål…
Nu har jag alltså blivit beroende av omtanke, förståelse och engagemang. Så pass mycket att jag drömmer om att lärare som jag inte längre har ska se mig och bry sig om mig. Jag gissar att det egentligen är något som jag ska se som ett friskhetstecken. Jag har antagligen gått och blivit mindre hård, kantig och kall. Men samtidigt känns det väldigt skrämmande, det här kan ju sluta hur som helst! Jag kan t ex förvandlas till en igel, till en parasit, en som inte kan släppa taget, en sån där patetisk liten varelse. Men antagligen har jag bara blivit lite mindre robotlik . Lite mer mänsklig.
Idag ska jag sätta mig med den tråkigaste uppgiften någonsin. Jag har skrivit en tenta och en omtenta i företagsekonomi som jag missade med 3 respektive 2 poäng. Läraren har rättat väldigt mysko och vi är många som anser att hon varit orättvis i sin rättning. Nu fick de flesta godkänt så de orkar inte tjafsa, men jag som ramlade precis under godkänt på bägge tentorna tänkte ge min lärare en liten omgång. Visst, hon får underkänna mig bäst hon vill, men det ska minsann svida för henne att göra så!!
Självklart är jag medveten om att om jag missade bägge tentorna så har jag antagligen fattat för lite, jag hade ingen marginal, liksom. Men samtidigt blir jag sur på principen att läraren kan rätta hur han/hon vill utan att det blir några konsekvenser. Så länge det bara var jag som muttrade över hennes rättning så tänkte jag inte klaga, men när jag fick höra att andra kände samma misstänksamhet som jag – då satte lilljävulen i mig igång. Här ska plågas och tjatas och gnällas tills läraren måste inse sina fel! Tror mest att det drabbar mig själv mer än läraren förvisso.
Jag kommer säkert få skriva tentan en gång till, i januari, och jag kommer säkert missa den igen för matte och adhd passar dåligt ihop. Att jag sen inte heller förstår lärarens teorifrågor så att jag uppenbarligen svarar på något hon inte tycker att hon frågar gör inte saken bättre. Facit som vi får ut efter att tentamen varit visar bara hur vi borde ha räknat på beräkningsuppgifterna, inget om hur svaret på teori-frågorna borde ha sett ut. Är inte det lite konstigt? Om läraren själv inte har en klar bild av vad hon vill ha för svar – hur ska vi elever då kunna svara rätt? Och än bättre fråga – hur ska rättningen kunna bli rättvis om läraren inte vet vilka svar som hon vill ha?
Läraren förklarade för mig tidigare att hon läste alla elevers svar på fråga nr 1 i följd, sen allas svar på fråga nr 2, osv. Finns det inte en stor risk då att en som jag, som svarar på det hon frågar och inte skriver en massa ordbajs runt om, får sämre poäng för mitt svar än en som har ordbajsat en halv A4-sida och lyckats förklara det bättre. Borde inte poängen bli detsamma hos en som svarat långt, invecklat och rätt som hos en som har svarat kort och rätt? Jag tror att det finns stor risk i jämförelser mellan svar att poängen på något sätt blir ”relativ”!
Men vad vet jag, jag är en (eller åtminstone känner jag mig som en) puckad adhd-människa som inte ens förstår frågorna…
Idag har jag haft en medpassagerare som har snott massor av energi. Denna medpassagerare gör mig snurrig, förvirrad, ofokuserad och okoncentrerad. Den får mig att syssla med allt annat än det jag ska – helst samtidigt med det jag ska så att jag blir än mer förvirrad och ofokuserad än jag var från början.
Detta gör mig sedan stressad över allt jag inte får gjort av det jag borde och arg för att jag inte valde bort att göra det där som inte behövdes. Sen skäms jag för att jag måste fråga alla andra vad läraren sagt när jag borde ha lyssnat men istället höll på med det där andra som jag inte behövde hålla på med egentligen.
När jag frågar andra tror jag att de ska tro att jag är slö i huvudet, att jag är trög som inte fattar, när jag i själva verket bara inte lyssnar. För att jag gör annat. Och alltså inte alls är slö i huvudet utan faktiskt ganska snabb eftersom jag hinner med så mycket på så kort tid. För jag hinner rätt mycket på kort tid. Men inte det jag borde eller det jag ska, och inte hann jag lyssna heller… Men mycket blev gjort. Det är jag säker på. Jag vet bara inte riktigt vad, så här i efterhand.
Så här har min dag sett ut idag.
Min adhd har gått bredvid mig och dragit i mig hela dagen. De flesta dagar kan jag kontrollera min medpassagerare. Men inte idag. Idag har jag mens (jaja, kanske äckligt ord för vissa, förlåt för det då) och då blir jag alltid jättetrött.
Då tar adhd:n över mitt liv. Då klarar jag inte att hålla min medpassagerare i schack.
