Igår kväll gick jag ut på krogen och då menar jag inte som jag brukar göra nämligen att sätta mig på någon mörk pub och dricka mörkaste ölen och snacka bort timmar. Jag gick på ett äkta disco-dans-hak. Jag dansade, skrattade, vågade ta plats, se andra i ögonen och jag hade verkligen jätteroligt!
Jag var även rätt onykter vilket fick mig att tänka på det jag skrivit om mina tidigare alkoholfunderingar här, och inget dumt hände igår. Jag tog inga pantade beslut, jag gjorde ingen illa, jag tänkte efter före jag pratade eller agerade. Min adhd-hjärna fick inte makten bara för att jag var onykter vilket den ofta fick förr. Det känns jättebra att jag verkar kunna hantera alkoholen igen. Att mina gamla alkoholmönster har brutits och bytts ut mot nya bättre alternativ.
Yeay! 
Sitter med ungefär samma känsla idag som igår.
Jag känner mig oerhört blasé. 
Tomhet är något jag fajtats med under större del av mitt liv. Det har ätit upp mig inifrån och har fått mig att göra många dumma saker. Att vara eller känna sig tom är en mycket värre känsla än både ånger och skam. Jag har tack och lov inte känt av den där tomheten på väldigt länge. Inte förrän nu idag.
Allt har att göra med den lärare vi har i skolan nu. Hans föreläsningar kryper under skinnet på mig på ett sätt jag inte varit med om förut. Som idag – han nämnde något om hans pappa och sen i förbifarten sa han att hans pappa hade alzheimers och var typ 90 år. Detta kickade igång min hjärna åt MrP-hållet och hans sjukdom och det faktum att han inte ens är 60 år. Livet kändes så förbaskat orättvis där och då. Eller ja, det känns väl så nu med.
Samma lärare skämtade häromdagen till det angående hur vi människor backar om någon blir ”för på”, att om han skulle fråga mig om jag ville ta en kaffe och snacka lite så skulle jag rygga undan och undra vad han är för pucko. Och så är det ju. Att man reagerar så. Förutom jag, just nu. För just nu känner jag mig ensam. Jag utvecklas genom att prata och jag är van att komma hem till Mannen och prata och prata och prata. Han lyssnar, han ifrågasätter, han vrider och vänder eller förklarar. Men nu är vi så långt ifrån varandra och just idag kändes de där 50 milen snarare som 100 mil, eller vad sjutton – 500 mil. Om läraren mot förmodan hade bjudit mig på kaffe så hade jag tackat ja, bara för att slippa vara ensam.
I vanliga fall har jag inga problem med ensamheten. Inte när den är själv-vald. Nu är den påtvingad. Påtvingad ensamhet, en trött själ, en stressad hjärna och en dator, det är mitt liv nu och kommer så vara fram till månadsskiftet mars/april. Då får jag äntligen komma hem. Det känns som en evighet dit…
Jag är bra på att pressa mig själv.
Detta är inget nytt och det är inte heller något jag skäms över eller tycker är särskilt dåligt. Jag får saker gjort, jag kan verkligen hyperfokusera på viktiga och relevanta saker och få saker gjorda i rätt ordning. Prioritera kan jag också, som jag ser det, även om andra säkert undrar vad jag håller på med. Och i slutänden når jag alltid de deadlines som läggs upp åt mig.
Men sen.
Sen kraschar jag.
Varje gång.
På sätt och vis är det skönt att vara dödstrött av en anledning. Att jag samtidigt som jag knappt orkar ta mig från sängen till soffan ändå kan känna mig stolt över att jag gjorde nytta dagarna innan. Samtidigt inser jag att mitt tempo varit för hårt, att jag pressat mig själv för hårt att jag inte haft rimliga gränser för vad som är en normal arbetsbörda.
I skolan fungerar det här sättet att leva. Våra kurser är oftast 5 veckor. 5 veckor klarar man att pressa sig hårt och sen krascha en helg och kanske några dagar till. Men sen då, när jag kommer ut i arbetslivet? Hur gör jag då? Sist jag kollade var arbetet inte uppdelat i 5-veckors-pass… Jag är en typisk gå in i väggen kandidat. Jag ser det, och hymlar inte med det. Samtidigt som jag på en nivå är stolt just för att jag kan pressa mig själv till helt galna nivåer…
Pratade med MrP idag. Det var första samtalet sedan hans flytt till Byhålan. Han mår bra och trivs verkligen med att bo i Byhålan igen. Det var ett mycket positivt samtal faktiskt. För första gången på länge kunde jag lägga på luren utan att vilja bryta ihop i en stor gråt-kavalkad.
Han hade varit ute på galej i lördags och haft lite problem med dygnsrytmen sen dess, men det är inga stora grejer. Sånt kan hända vem som helst.
Han har fortfarande hallucinationerna kvar. Bland annat hade han sett MrsM där hos honom idag men det är inte möjligt för hon jobbade då. Sen har han två små husdjur som verkar ha flyttat med honom nu. De finns så klart inte på riktigt, utan är även dom hallucinationer. Det är i alla fall två små hundar. En grå och en svart. Dessa små hundar hade enligt MrP varit lite förvirrade sen flytten men nu hade de börjat hitta sina favoritplatser.
Ja, ni förstår ju.
Om detta var ett bra och positivt samtal kan ni försöka sätta er in i hur ett jobbigt samtal kan se ut!
Hur sjutton är det möjligt att vara rastlös och uttråkad SAMTIDIGT?!
I hate this shit!
Jag är som sagt i Studentstaden och när jag är här bor jag inneboende hos folk.
Sen jag kom upp hit för ett par veckor sen konstaterade jag att det låg en rakhyvel på handfatet. Ja, det är väl rimligt, det bor en man här. Han använder väl den och orkar inte lägga in den. Vem är jag att säga nåt om det, jag bor här nästan gratis…
Sen konstaterade jag också att det fanns en flaska med handsprit på handfatet, vilket inte heller är konstigt då de flesta jag bor med jobbar med någon typ av vård.
För några dagar sen slog det mig att det inte var en herr-rakhyvel, utan en kvinnas. Och den är inte min. Och den kvinna som bor här har inte varit här på flera veckor, kanske månader till och med. Varje gång jag har varit på toa sen den insikten kom har jag tänkt att ”någon” borde ha tagit bort den där rakhyveln innan hon for. Men åter igen. Vem är jag att säga nåt om det. Jag bor här nästan gratis…
Idag kopplade jag ihop allt! Rakhyvel och handsprit används för att raka bikinilinjen. (Handspriten används för att inte få blemmor efteråt, för er som inte visste det). Rakar bikinilinjen gör man antingen för att man ska bada eller för att man ska ha sex.
Och det är inte sommar.
Tack för den aha-upplevelsen. Eller nåt…
BLä!
Ingen bra dag idag alls. Såna här dagar dyker alltid upp som ett brev på posten när jag har haft mycket och sen får möjlighet att slappna av. Jag vet det egentligen men hinner glömma bort det från gång till gång. Som jag ser det tar jag hellre ett par av dessa mini-depp-dagar då och då än att riskera att få en jättedepp sen, vilket nog är vad som händer om jag bara skulle fortsätta köra på. Men yikes, de här minivarianterna är inte roliga de heller.
Jag är för tillfället i Studentstaden. Just nu känns det inte alls som att det är för tillfället. Det känns som för evigt, att jag aldrig mer ska få komma hem. Jag vill så gärna åka hem!!! Vill hem till Mannen, till kissemissen, till mina vänner och min familj. Som det ser ut nu kommer jag inte att komma hem på typ flera veckor. Det här var vad vi var inställda på när vi flyttade till Byhålan innan jag var klar med skolan. Men nu när det händer känns det inte alls roligt.
Studierna är jag så himla less på så det finns inte. Vill egentligen inte alls läsa C-kurs nu. Jag vill jobba, göra annat, få rutiner och ordning och reda. Men nej, det ska vara total kaos i en termin till. Jag hatar kaos!
När jag ser mig i spegeln blir jag bara ännu mer less. Jag är trött på min person, på mitt liv, på mitt sätt att vara, tänka och reagera. Helst av allt skulle jag vilja köpa en rom-flaska och hälla i mig den i shotform och sen somna gott. Men så är jag duktig flicka så sånt gör inte jag. Jag biter snällt i det sura äpplet och tiger och lider. Japp, det funkar. Men kul är det verkligen inte.
Helvetes jävla skitdag är allt jag har att säga!
Idag flyttade MrP tillbaka till Byhålan som jag bor i. Han själv är uppvuxen där men har bott ”borta” i några år. Nu är han då äntligen tillbaka. Det känns bra att han bor närmre mig. Det underlättar allt!
Han har känt sig rätt ensam där han bott tidigare. Det kan vi förhoppningsvis förändra nu. Det är lätt att bara sticka över på en fika och om jag vill bjuda över honom till mig kan ”vi” hämta och köra hem honom utan problem (läs ”mannen”, jag har inget körkort ännu). Dessutom kan MrP själv gå in till centrum där de flesta av hans vänner hänger. Det underlättar också.
Nu ska bara jag lyckas vara i Byhålan också. Då är hela familjen komplett. Alla på samma ort igen. Det har inte hänt sen innan år 2000. Det känns helt klart bra.
Sen är det klart att det fortfarande är mycket strul kvar i och med flyttandet av MrP. En lägenhet i Skithult ska säljas (vilket nog blir svårt för ingen vill bo där), Byhålans kommun ska bli insatt i MrP:s behov och adressändring, och det och det och det….
Men om vi ignorerar såna där tråkiga detaljer så känns allt bra.
Minnesluckor är inget bra fenomen, det kan nog alla hålla med om. Normala människor får dem när de druckit för mycket alkohol. Det är inte heller ett bra fenomen. Fördelen för dessa människor är att om de helt enkelt slutar dricka sprit som små grisar så slipper de problemet med minnesluckor. Lucky them!
Själv får jag minnesluckor vare sig jag är nykter eller inte. Uppenbarligen.
Häromdagen ringde jag MrsM och pratade en lång stund. Efter några timmar träffades vi och hon drog paralleller till vårt samtal tidigare under dagen. Ett samtal som jag för mitt liv inte kunde komma ihåg. Av alla de grejer vi skulle ha pratat om under det telefonsamtalet kunde jag efter mycket möda och besvär komma ihåg ett samtalsämne. Men fortfarande mindes jag inte resten – som den lilla detaljen att det faktiskt varit jag som ringt upp henne för att fråga om en massa saker. Mycket skrämmande!
Fördelen med denna upptäckt (inget ont som inte för nåt gott med sig) är att jag inte behöver oroa mig lika mycket för att jag ”antagligen dricker för mycket eftersom jag alltid får minnesluckor”. Min förmåga att skapa minnesluckor verkar inte alls ha med alkohol att göra. Good for me!! (Eller?)
